True american hate

Ibland lönar det sig verkligen att vara sur, bitter och kritisk till det mesta eftersom det är då man blir som mest belönad när det faktiskt finns något som inte är helt värdelöst, utan faktiskt riktigt bra. Det här är en sådan dag!

Vad får man om man blandar en fet indian, en av hårdrockens ettrigaste riffskrivare, en av historiens allra bästa sologitarrister, en trummis som inte bara är bäst i världen utan även fetast i världen samt en basist som.. öh.. heter Greg?

Jo, då får man ett väldigt inspirerat och välljudande TESTAMENT. Testament har gjort många utflykter genom åren som ibland har varit lyckade, och ibland helt klart mindre lyckade. De har bytt medlemmar typ 700 gånger och drabbats av cancer, men varje gång har de rullat över på mage igen och tagit sig upp, starkare än någonsin.

Jämför med Metallica, som kanske en gång i tiden kunde ha kallats "gamla thrash-rävar" men som nu bara är gamla påsar med bajs, de har också en brokig historia, de har varit med om mycket. Skillnaden mellan dem och Testament är att Metallica inte har gjort ett lyssningsbart riff på typ 30 år, men får av någon oförklarlig anledning fortfarande uppmärksamhet.

Gång på gång påstås det att Metallica "spelar thrash igen", men alla vet att det där inte är sant, det är rent önsketänkande. Testament däremot, har omsorgsfullt plockat ut det bästa från 80-talet, 90-talet och 2000-talet för att sedan krydda med något som känns nytt, fräscht och inspirerat, vilket resulterar i den nya låten True american hate.

Det finns en otrolig fingertoppskänsla i den här låten, och för mig låter det som att det är såhär alla thrashband vill låta, men inga lyckas. Unga hårdrockare gör gott i att studera noga, ty det här är riktigt bra.

Nej, jag slås ofta av hur ointressant och oinspirerad ny metal känns hela tiden, och det finns typ två band som aldrig gör mig besviken: Cannibal corpse och Testament. Nu ska det här inlägget inte handla om Cannibal Corpse så jag nöjer mig med att säga att de är som ett fint vin som åldras med värdighet och får fler och fler intressanta nyanser, fortfarande efter 25 år.

Det är mycket sällan som jag fastnar för en låt första gången jag hör den, men den här låten satte sig direkt. Jag lyssnade kritiskt som vanligt och hade inställningen att "det kommer väl säkert låta skit som allt annat nu för tiden" men Testament gav mig en fet smäll så att jag hajade till, sen ökade pulsen och jag kunde inte tro mina öron.

Testament lyckas ständigt med konststycket att låta både old school och moderna samtidigt, och det tycker jag förtjänar en stor applåd. Det låter lite som förr, men det låter nytt och fräscht - som sagt, med en grym fingertoppskänsla.

Alla riff i låten är välskrivna och snygga, brutala men inte utan vis melodi. Melodierna är snygga utan att bli förutsägbara eller larviga, vilket är en otroligt svår konst i genren. Trumspelet är smakfullt och kryddat av Gene Hoglans unika stil och solot... herre gud, gitarrsolot!

Det är ganska sällan som jag lägger stor vikt vid gitarrsolon, men Alex Skolnick lyckas ofta göra såna solon som verkligen fastnar i bakhuvudet och som får mig att bara sluta ögonen, le och skaka lite på huvudet som en lycklig gubbe.

Han är oerhört begåvad och har i den här låten åstadkommit ett tekniskt och melodiskt underverk. I många andra låtar hade ett så här långt solo känts utdraget och tjatigt, men här passar det utmärkt. Först tänker jag "jävlar vad snyggt det där var" och tror att solot ska vara slut, sen kommer något ännu snyggare och det är svårt att inte skrocka över finessen.

Rakt på sak, brutalt, thrashigt, snyggt, lite melodiskt, fräscht, gammalt.. Testament. Jag lyfter på hatten och förbokar skivan som släpps om ungefär en månad. Måtte resten av materialet hålla samma höga klass som True american hate. Jag är inte särskilt orolig.